Jag har precis lärt mig att äta ändskivorna från brödpåsarna man köper i affären. Min motivation till att äta dem trots att de ser äckliga ut och ofta är ganska torra, var att det är slöseri med både pengar och miljö att slänga dem. Dessutom ansåg jag det vara en skymf mot de som svälter. Jag sade ungefär så här till mig själv: ”Skärp dig, för fan! Du är 23 år! Då håller man inte på och vägrar äta ändarna för att de är ‘äckliga’!”
Så jag har tvingat i mig dem de senaste dagarna, och det går faktiskt att svälja dem utan att få kväljningar om man har megamycket vegetariskt smörgåspålägg på. Ett riktigt tjockt, fetmabildande lager ska det vara. Då går det! & lyckas jag framöver käka dem utan ett fetmabildande lager pålägg antar jag att det är pensionärspoäng på det hela.
Vad har ni för barnsliga saker för er, i stil med att kasta ändarna på brödet? Berätta!
Edward Carnby (Christian Slater) är en detektiv med fokus på det övernaturliga. Själv tror han inte på sådant, men han har genom åren lärt sig att bara för att man inte tror på och därmed inte kan se något skrämmande, betyder det inte att det inte kan döda en. I filmen utreder han på egen hand (då han blivit kickad från den byrå han tidigare arbetade vid) en rad av mystiska försvinnanden, som alla verkar ha ett samband med varandra. Och resultatet av dem är väldigt blodigt…
Uwe Boll har regisserat denna actionskräckis baserad på TV-spelet med samma namn. Jag är överlag ganska skeptisk till TV-spel som blir filmer och tvärtom, men tänkte att jag måste ge filmen en chans eftersom man inte borde döma något man inte sett. Dessutom hade jag faktiskt hört gott om filmen av vissa. Och den börjar ju faktiskt helt okej. Lite småspännande så där, men den urartar dessvärre till ett tråkigt marathon i blod, överdriven fysisk kapacitet hos människor, dåligt skådespeleri och ett superfult monster som fick mig att skratta högt. Eftersom den var lite lovande i början och eftersom inget kan slå Hit And Run i uselhet, undslipper filmen dock ett minus i betyg.
Idag regnade en strid ström av minnen ned över mig, som vassa små spikar som slog mig i huvudet tills jag både blödde & grät. Jag mindes alla de vidriga saker du sagt och allt det hemska som du gjorde mot mig. Och spikarna slog mig med följande insikt:
Det är år 1939 och inbördeskriget i Spanien går mot sitt slut. Många barn har förlorat sina föräldrar i kriget, och Carlos är ett av dem. Han hamnar därför på ett barnhem mitt ute i öknen. Där finns en detonerad bomb på gården, och själva barnhemmet tycks ruva på många hemligheter. En pojke är försvunnen och de andra barnen pratar om ”han som suckar”. Carlos börjar se märkliga saker och misstänker att det spökar på barnhemmet. Vid sidan av detta härjar ondskan både innanför och utanför barnhemmets väggar…
The Devil’s Backbone, regisserad & skriven av Guillermo del Toro, är en spökhistoria med ett riktigt snyggt gjort spöke. Själva spökdelen är visserligen inte särskilt läskig allt som allt, bortsett från just spöket som ser otroligt läskigt ut. Annars är jag lite besviken på spökerierna- utlovar man skräck vill man bli skrämd och ha mer spökande än den här filmen bjuder på. Men detta är ju inte bara en spökhistoria utan också ett starkt drama. Turligt nog, för annars hade nog filmen blivit ganska långtråkig och tafatt.
Nej, vad som är mer brutalt och läskigt i denna film än själva spökerierna, är människornas ondska. Den skakade om mig flera gånger och fick det att värka i magen av obehag. Bra skådespelarprestationer är det också, som bidrar ännu mer till det obehagliga.
Säljer kläderna nedan på Tradera för utropspris mellan 1-99 kronor, kika in vet jag!
De flesta auktionerna slutar på söndag och måndag. Länk till auktionerna.
Efter att ha förlorat sina föräldrar i en bilolycka har den unga tjejen Penny utvecklat fobi för bilar. För att överkomma sin rädsla ger hon sig ut på en bilresa tillsammans med sin psykolog. Resan visar sig bli betydligt svårare än vad den ångesttyngda Penny hade förväntat sig- en rad oförutsägbara händelser gör att hon hamnar i en situation där hon måste utmana rädslor större än den för bilar…
Filmen börjar ganska lovande. En i grund & botten bra story och lite småläskig de första kanske femton minuterna. Sedan tar det slut på det otäcka och den blir istället tråkig, överdriven, förutsägbar och irriterande. Placebohoe trodde att jag skulle störa mig som fan på Penny, men det gjorde jag faktiskt inte. Snarare störde jag mig på allt runtomkring och på psykologen. Ganska tråkiga och enformiga vinklar de filmat ur också, så det gjorde knappast saken bättre. Nej, den här filmen uppfyller inte alls de krav jag har på skräckfilmer. Men den var åtminstone lite underhållande just för att den var så löjlig och överdriven.
Som vanligt kan jag inte sova för att det gör för ont. För att tårarna gör kudden alldeles blöt. För att smärtan inuti fräter hål på mig, och varvas med tomhet och saknad. Det är för många som försvunnit. Det är för mycket som skräms. För mycket som jag är likgiltig inför; för mycket med livet som är totalt blasé. Jag är liksom ganska osäker på om jag verkligen kommer att orka vara kvar här. Just för smärtan, saknaden, tomheten och uttråkningen. Jag vill inte ha det här, ty det är smutsigt och fult och jag orkar snart inte mer.
Ännu en sömnlös natt väntar. Sedan en morgon där jag slocknar vid sju på en blöt kudde och med en kropp sjöblöt av svett. Kul. Verkligen…
Några ungdomar åker ut till den svenska ödemarken för att festa. På vägen dit de ska bo åker de förbi ett mystiskt hus som de får höra att man ska hålla sig undan- där finns tydligen en väldigt knäpp familj, vars mor blev gravid med sin egen son och sedan dödade barnet. Dessvärre tycks det inte räcka med att hålla sig borta- ett monster till människa rymmer nämligen från en jordkällare och törstar efter blod…
Filmen är så dålig på alla sätt och vis att jag några gånger skrattar så högt och intensivt att jag får ont i magen. Det är uselt klippt, hemskt ljus och foto, för jävliga skådespelarinsatser och störande karaktärer. Dessutom kan man undra varför de snackar engelska trots att de ska föreställa svenska ungdomar bosatta i Sverige. Riktigt usel engelska pratar de dessutom! Vidare kan man undra varför tjejen med problem alltid ska spelas av en smal, svarthårig tjej med mycket smink. Som om det inte skulle gå att ta på allvar att hon har det struligt om hon inte ser lite ”alternativ” ut. Ja, ännu en fråga finns att ställa: varför i helvete springer monstermänniskan omkring med ett nattlinne?
Så många frågor, så få svar. Det enda som räddar filmen från att inte ens få något betyg utan ett minus, är just det där skrattet framkommet av att den är så usel att den blir yttepyttesmått bra. Det i kombination med den sanslöst underbara Pretty Bunny-sången och den flummiga & freakade musiken som spelas mellan de horribla låtarna á la 90-talstechno, räddar filmen från ett minus i betyg. I övrigt suger den, och att en av mina favoritbloggare Annika Marklund är med gör den bara snäppet mer underhållande för sorry, Annika, men du har varit med i en riktigt usel film.
Till sist kan jag säga att det ryktas att filmen är gjorde med glimten i ögat, men ska man verkligen tro på att det är ett slags parodi? Snarare en parodi på en parodi i sådana fall…
Jag är Candy, en 23-årig flicka bosatt i Hässelby- välkommen till mitt palats! Här skriver jag öppet om såväl glada som dystra känslor & tankar. Om min vardag och om fina filmer, fotografier och kläder samt mina tankar & tycken kring olika samhällsfrågor eller livet i största allmänhet.
Alla bilder är tagna av mig om inget annat anges. Att låna mina bilder är okej om man länkar till mig + berättar för mig att man lånat.^^
Edward Carnby (Christian Slater) är en detektiv med fokus på det övernaturliga. Själv tror han inte på sådant, men han har genom åren lärt sig att bara för att man inte tror på och därmed inte kan se något skrämmande, betyder det inte att det inte kan döda en. I filmen utreder han på egen hand (då han blivit kickad från den byrå han tidigare arbetade vid) en rad av mystiska försvinnanden, som alla verkar ha ett samband med varandra. Och resultatet av dem är väldigt blodigt…
går mot sitt slut. Många barn har förlorat sina föräldrar i kriget, och Carlos är ett av dem. Han hamnar därför på ett barnhem mitt ute i öknen. Där finns en detonerad bomb på gården, och själva barnhemmet tycks ruva på många hemligheter. En pojke är försvunnen och de andra barnen pratar om ”han som suckar”. Carlos börjar se märkliga saker och misstänker att det spökar på barnhemmet. Vid sidan av detta härjar ondskan både innanför och utanför barnhemmets väggar…
Efter att ha förlorat sina föräldrar i en bilolycka har den unga tjejen Penny utvecklat fobi för bilar. För att överkomma sin rädsla ger hon sig ut på en bilresa tillsammans med sin psykolog. Resan visar sig bli betydligt svårare än vad den ångesttyngda Penny hade förväntat sig- en rad oförutsägbara händelser gör att hon hamnar i en situation där hon måste utmana rädslor större än den för bilar…
Några ungdomar åker ut till den svenska ödemarken för att festa. På vägen dit de ska bo åker de förbi ett mystiskt hus som de får höra att man ska hålla sig undan- där finns tydligen en väldigt knäpp familj, vars mor blev gravid med sin egen son och sedan dödade barnet. Dessvärre tycks det inte räcka med att hålla sig borta- ett monster till människa rymmer nämligen från en jordkällare och törstar efter blod…
