I want to break through, to break through, I want one thing I’ve dreamed for to come true.


12 kommentarer | Postat 10 augusti 2010, kl 16:47 i Tänkt & känt



Text för inatt 10 augusti, 03:10

Jag börjar om på nytt. Ja, nu gör jag banne mig det. Börjar om från början. Hamnar där jag ska vara, så småningom. Fast innan dess och närmare bestämt just inatt ägnar jag mig åt att tänka tillbaka med en klump i halsen. För jag minns ju nästan- om inte just precis alla ord vi sade. Både de som högg som knivar och de som smekte som den svala delen av påslakanet mot min hud just nu. Jag minns allt som kändes och det mesta av det som tänktes. Det var fint, det var fult, det var bra, det var dåligt, det var svart, det var vitt, det var grått.

Men det var då och nu är nu och jag måste leva i det. Och i detta nu är jag grå. Vidare svettas jag som en otränad maratonlöpare. Mina kläder luktar död hud- jag borde tvätta, men jag har ingen nyckel till tvättstugan. Jag borde också städa för det är stökigt på mina 28 kvadrat. Kartonger och klädhögar och påsar och sopsäckar överallt. Men jag har ju ingenstans att städa undan sakerna. Det finns heller ingen lampa i rummet så ögonen värker när jag kisar mot datorskärmen. Det är kaos, det här. Men bara genier behärskar kaos, säger dom (vilka dom?!) och snart kommer jag hur som helst att kunna ordna upp det här. För jag börjar ju om på nytt. Och jag tar det bit för bit, precis som med allt annat. Precis som jag fått ordna upp mig själv det senaste halvåret. Bit för bit upplockad från golvet.

Jag tror att det regnar ute. Eller kanske är smattrandet inbillat, precis som de insekter som besöker mig om nätterna, fast som bara jag och ingen annan kan se. Precis som lampan som blev en bläckfisk, precis så otäckt att ingen längre tror på mina upplevelser. Det kanske var en sån där… hallucination. Ordet tas oftast i mun med en lätt avsmak. Med rädsla för det främmande, alltid denna rädsla för det främmande, och så har vi alla de som aldrig lär sig trots att de stöter på det gång på gång. Jag tillhör den sista sorten. Jag och mina spindlar och nattfjärilar, som för tillfället hindrar mig från att vädra trots att värmen inomhus tycks skvallra om att den vill ta kål på mig. Så rädd är jag för dem. Trots att jag ser dem så gott som dagligen.

Sommaren är snart till sin ände och jag tänker på vad jag gjort. På hur jag mått. Sämre än förra sommaren, bättre än 2007 och 2008. Dessförinnan kan jag inte minnas några somrar. Jag kan faktiskt inte minnas mycket alls längre, förutom just de där sakerna vi sade och gjorde och kände, och så sommaren 2007 (på ett väldigt dimmigt vis) och 2008 och 2009. Ja, även jularna från 2006 fram till 2009. Den senaste den värsta, då pappa dött två veckor tidigare. Men alla dagar, år och månader före det är en kompakt dimma, med undantag för några få flashbacks till hårda ord, blåmärken och hotfulla situationer. Förut var dessa flashbacks fler. Att de försvinner mer och mer kanske är bra. Kanske dåligt. Jag vet inte.

Jag vet egentligen inte mycket alls. Förutom att jag förmodligen vill precis detsamma som nästan alla andra på jorden. Jag tänkte på det när jag åkte buss idag (jag kan alla stationer på 179:an nu), att det är egentligen inte mycket som skiljer mig från de andra, inte ens de jag säger mig inte kunna förstå mig på- ja, till och med de jag en gång föraktat. Vi vill må bra, vi vill att våra närmaste ska må bra, vi vill hitta kärlek och vi vill känna oss lyckliga. Vi drivs till viss eller stor del av samma begär och till full del av grundläggande behov. Vi tänker. Vi känner. Vi upplever. Vi oroar oss. Till och med de populära och rika, som somliga inte kan begripa sig på, oroar sig. Om inte annat för att förlora sin status. Sina pengar, sin popularitet.

Just som jag tänker alla dessa nattliga tankar kan jag höra skavsåret på min häl spricka. Det är ett vidrigt ljud men jag bortser från såväl ljudet som smärtan och blodet och tänker att det andra, det kanske spricker upp det med. För nu börjar jag ju om. Klockan är 03.32 och jag måste sova, men imorgon, ja då jävlar. Då börjar jag om. Här kommer borderlinebrud87 på inlines och kör rätt genom väggen av motstånd. Om en månad kanske jag är tillbaka på ruta ett och skäms när jag läser denna text, men det kan vi ju bortse från just nu. För just nu är jag faktiskt fullt upptagen med att börja om. Ja, och så att lägga mig och sova förstås.

()

Can you see me now?


2 kommentarer | Postat 26 maj 2010, kl 15:29 i Tänkt & känt



Förstår du inte hur jävla mycket du betyder för mig?
Hur mycket jag älskar och bryr mig om dig?
Hur det enda jag vill är att allt ska bli bra?
Snälla, se. Se det, se mig.

Without you I’m nothing


1 kommentar | Postat 23 maj 2010, kl 11:28 i Musik • Tänkt & känt



men detta att inte veta. det gör så ont. en sådan outhärdlig jävla smärta.
sliter och river som sabeltandade tigrar.

you never see the lonely me at all

det här är så jävla 2006, den här smärtan.
och planerna, de är så 2007. helvete!

take the plan, spin it sideways
i
fall

jag kan inte riktigt andas.
kan inte riktigt tänka.
en rädsla lika stark som dödsångest.
ett stort sår som hotar att beröva mig på allt blod.
en smärta som hotar att knocka mig medvetslös.

without you i’m nothing at all

Saying goodbye sure takes time.


8 kommentarer | Postat 3 maj 2010, kl 4:19 i Tänkt & känt



För tillfället känner jag absolut ingen lust till att gå och lägga mig. Jag vet ju att jag kommer att drömma en nästan snarlik dröm som alla tiotals nätter före denna. Pappa dog för snart fem månader sedan och jag drömmer fortfarande dessa drömmar. Drömmarna ser lite olika ut sett till detaljer, men huvuddelen är densamma: pappa lever, men vet om att han ska dö och jag är med honom de sista dagarna eller veckorna av hans liv. Ser honom falla ihop bit för bit, så väl fysiskt som psykiskt. Ser honom bli allt svagare. Och allt är kaos omkring mig. Bråk, skrik, tårar och plågsamma minnen. Inatt gav pappa tillbaka på mamma för allt som hon gjort och sagt honom. Han skrek med tärd och sprucken röst hårda ord till henne och var ilsken för att hon inte städat badrummet. Kunde hon inte låta huset vara fint hans sista dagar? Kunde hon inte ge honom en dräglig sista tid, var det för mycket begärt? Sen slog han henne till golvet.

Jag har verkligen ingen lust att drömma så här. Det var fem månader sedan. Hur länge till ska jag drömma på detta vis? Jag vill inte! Vill bara glömma att det här någonsin hänt. Förtränga det. Förtränga minnet av det hemska, chockartade och näsblodframkallande samtalet den åttonde december och begravningen den sjunde januari. Jag lovar och svär att den sjunde januari tvåtusentio är den absolut värsta dagen i mitt liv någonsin. Det finns för mig inget hemskare än att begrava sin far. Det är en sjuk känsla när man sänker ner kistan i marken. En sjuk känsla när man inser att han är borta för alltid. Och det var så kallt den dagen. Minst trettio minusgrader. Det var så kallt och det gjorde så ont inom mig och det gör fortfarande ont och det känns fortfarande kallt och jag vill fan inte det här mer. Jag vill bara glömma och jag känner mig som jordens största egoist som vill det. Som ibland låtsas att han inte alls är död. Som pratar om honom som om han fortfarande finns och som skjuter bort tankarna på honom de flesta gånger de uppstår. Som drömmer om att låta minnet av honom blekna totalt bara för att slippa smärtan som uppstår när jag tänker på att han inte längre finns ibland oss.

Jag vill inte höra eller läsa ett endaste ord om att han finns i mitt minne. Typ alla människor säger så när man förlorat någon till döden. Han/hon finns i ditt minne. Men jag vet inte ens om jag vill att han ska göra det på grund av smärtan, och även om jag tillåter honom att göra det så kvarstår faktum. Jag kommer aldrig aldrig aldrig mer får träffa honom igen. Och då spelar inga jävla minnen någon roll.

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vissa har det, andra inte.


10 kommentarer | Postat 2 maj 2010, kl 22:42 i Tänkt & känt



[ett typiskt exempel på den här "alla är bäst"-mentaliteten. (inte min bild)]

Ibland står vi människor och stampar på samma fläck utan att förstå varför vi inte tar oss någonstans. Vi, som så gärna vill. Vi, som kämpar så hårt. Varför står vi så förstenat stilla när allt vi vill är att trippa framåt likt balettdansöser? Svaret är knappast enkelt och går inte att reducera till några stycken text i en publik blogg, men jag vill ändå försöka att delge er en del av det.

Låt mig- med risk för att verka som juryn i Idol- börja med att säga att somliga människor helt enkelt inte har det som krävs när det gäller vissa områden i livet. Hur mycket de än försöker glänsa och hur de än strävar efter att nå sina mål, så lyckas de inte. Det är som om någonting fattas. De saknar Det Där som det så flitigt pratas om, trots att ingen riktigt verkar kunna definiera vad det är. Inte heller jag kan ge någon precis beskrivning på vad det är, men när jag ser det känner jag igen det.

Vissa människor har inte Det Där, och när det fattas tror jag att det inom vissa områden blir oerhört svårt att ta sig någonstans. Fast naturligtvis kan man inte bara förlita sig på Det Där. Det krävs långt mer än bara en känsla eller talang för att närma sig sina mål. Man måste vara öppen för att gå nya vägar mot målet och villig att kunna erkänna sina brister. Man måste ha ett visst mått av ödmjukhet också- är man för självgod för att vilja lära sig av andra eller erkänna att man har brister och behöver utvecklas, kanske det inte är så konstigt om man aldrig når högre än till trädets första gren istället för någonstans uppe i toppen.

I andra fall dagdrömmer människor alldeles för mycket. Man behöver absolut ha drömmar för att livet ska bli värt att leva, men när man drömmer om drömmen mer än man arbetar för att uppnå den är det inte konstigt om man inte tar sig framåt. Andra dagdrömmer emellertid inte särskilt mycket alls utan är bara starkt övertygade om att de kan göra precis vad som helst och bli bäst på allt, fastän deras prestationer inom somliga områden är medelmåttiga eller till och med usla. För ”alla” (dvs. deras mamma, pappa och bästa vän) säger ju att de är bra på att sjunga. Ja, bäst till och med!

Och där kommer vi till ett stort problem i vårt land: mentaliteten att alla kan vara bäst på allt. Alla kan bli bäst på fotboll, alla kan göra kick ass-musik, alla kan bli akademiker… Det kanske låter fint att peppa folk på det här sättet och klart det är bra att folk tror på sig själva, men i längden är denna mentalitet bara skadlig. Man kan faktiskt inte vara bäst på allt (måste man verkligen vara bäst på något överhuvudtaget för att det ska vara värt det?), ja, inte ens bra på allt. Därmed inte sagt att man är en usel människa; allting är inte svart eller vitt. Bara för att du inte sjunger särskilt bra eller endast kan rita streckgubbar, betyder inte det att du är sämst eller ens dålig på allt annat.

Jag är säker på att alla människor har något de är bra på, något de brinner för, och ett Det Där inom sig. Det gäller bara att hitta rätt! Och det gör man inte förrän man tittar inuti sig själv och slutar förlita sig till omgivningens skadliga ord om att man minsann kan vara bäst på precis allt man företar sig. Om man kommer fram till vem man är, vad man vill och vad man är bra på växer man som människa. Då får man också tid till att göra det som man redan är bra på och därmed bli ännu bättre på det. I annat fall blir slaget jävligt hårt när man efter år av tuggande om att det inte finns någon bättre än en själv, inser att man faktiskt inte är- och aldrig kommer att vara- bäst på precis allt.

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om onda handlingar och om hämndlystnad.


7 kommentarer | Postat 28 april 2010, kl 0:58 i Tänkt & känt




[bildcred: xRockxSTARx.deviantART.com]

Häromdagen såg jag ett Arkiv X-avsnitt som berörde mig. Det handlade om en judisk familj som genom ett rasbrott fått en familjemedlem mördad, och därför hämnades på de rasister som låg bakom mordet. När Mulder skulle förhöra en av de judiska misstänkta för mordet på rasisten, sade den judiske mannen något i stil med:

”Is it any worse than what they did to my grandson?”

Mulder svarade då:

”Is it any better?”

Det här är en mening jag tycker att alla människor borde tänka på ibland. Allra helst ofta. Vi har många gånger ett sådant starkt hämndbegär när någon gjort oss illa, eller gjort någon vi håller av illa. Även när vi hör om brott och orättvisor som drabbat varelser vi inte står i relation till väcks vår dömande attityd och instinkten att ta saken i egna händer till liv. Att känna empati för offren är förstås en mycket fin egenskap och att känna en instinkt att hämnas är nog naturligt när någon närstående blivit illa behandlad eller till och med dödad. Jag önskar bara att vi kunde tänka bortom impulser och känslor.

Jag pratar om detta att alltid kasta den första stenen. Om att jämföra onda handlingar och anse sin egen onda handling vara mindre illa än den man hämnas. Bland bloggar ser jag dagligen exempel på det. Bloggbråk där ett dödshot eller illvilliga önskningar skylls ifrån med att det var ”hon som började”. Bloggare som berättar om barn som petar på något de inte borde peta på i en affär eller ett på ett café, och hur de i egenskap av anställd genast blir hatiska mot ungen (tanke: ”horungen borde ha stryk!”) istället för att tänka att barn är nyfikna av naturen och att det är förälderns ansvar att försöka hålla den i schack, utan våld inblandat. Eller som gällande denna nyligen aktuella händelse: hunden som misshandlades och kastades ned för en bro, och bloggarna som skriver att de skyldiga borde torteras som straff. Bloggarna som skriver att det är rätt åt dessa människor som beter sig så empatilöst, om någon tar lagen i egna händer.

Jag vet att vi bara är människor, men hur länge ska vi egentligen fortsätta använda det som försvar till att bete oss åt som skitstövlar? Eftersom vi är människor bör vi också kunna ta ansvar för våra handlingar, arbeta med våra negativa egenskaper och känna empati för andra. Men så fort vi kastar ur oss dessa dömande ord och önskemål om hämnd gör vi precis tvärtom. Då sjunker vi lågt, och när vi gör allvar av våra tankar om hämnd sjunker vi till samma nivå som de som från första början betedde sig för jävligt åt. Om du som läser tänker att det du gjorde mot någon som hämnd minsann inte var värre än det han eller hon gjorde mot dig, ha då Mulders ord i åtanke. Is it any better?

Vi är faktiskt inte bättre själva när vi kräver lynchning så snart någon gjort en annan varelse illa.

Observera att jag med ”vi” i denna text även inkluderar mig själv. Jag kan också drabbas av enormt svarta tankar och hämndbegär mot människor som gör mig eller mina nära illa.

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Men det blir ju inte bättre!!!


14 kommentarer | Postat 22 april 2010, kl 0:09 i Tänkt & känt



Alla säger jämt att det blir bättre. Det är klart att det blir bättre, säger de naivt. Det kan inte bli sämre åtminstone, tycker de. Och visst kan det vara så att somliga gånger kan det verkligen inte bli sämre. Det betyder dessvärre inte att det kommer att bli bättre. I vissa fall kanske det bara betyder att det kommer att hålla sig på en stadig, värdelös nivå.

För min del tycks det aldrig bli bättre. Det blir ju inte sämre i alla fall, säger den äckligt optimistiska typen som aldrig varit nere på botten själv. Nej, det kanske inte blir sämre, men vad FAN spelar det för roll? Jag tänker inte nöja mig med det här. Aldrig i livet. Hellre i döden. Ja, hellre i döden om livet ska innebära så här mycket smärta, leda och tristess.

Jag stampar på samma fläck år efter år efter år. Och när de säger att jag inte kan avgöra om jag verkligen tar mig någonstans eller ej för att jag mår så dåligt just nu, och när de säger att livet självklart känns jobbigt när man mår som sämst… då vill jag stampa på dem istället för på fläcken. För livet är alltid jobbigt, även när jag inte mår riktigt jävla piss är det jobbigt att leva. Att vara människa. Det är jobbigt, och jorden är en äcklig plats fylld med mängder av människor som jag har noll jävla lust att omge mig med.

Kalla mig för egoist om ni vill, men kunde jag välja mellan att rädda mitt liv eller hundratusentals människors liv skulle jag LÄTT välja mitt liv. Fatta vad skönt att potentiellt ha gjort sig av med 199 988 idioter. De tolv vettiga som dog är smällar man får ta. Plus att man har löst en liten del av befolkningsproblemet. It’s a win win situation!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Paska mailmaa


6 kommentarer | Postat 20 april 2010, kl 22:46 i Psycho Candy • Tänkt & känt



Idag blev det alldeles för mycket med allt. Ångest, sorg, trötthet, paranoida tankegångar, meningslöshetskänslor, mardrömmar under natten som gick och som fortfarande förföljde mig, jag fick inte lägenheten som jag kollade på igår… ja, det blev för mycket helt enkelt. Ett enda nederlag när jag är ur balans och jag jag blir borderline som bara den. Idag resulterade det i en självskada för första gången på en månad, om inte två. Blod på väggarna och blod på golvet. Blod på mina kläder och på handduken som jag lade om benet efter att ha sargat det med rakblad. Brett fult sår som kommer att bli ett brett fult ärr. Smärta.

Men det känns faktiskt lite bättre nu. Även om jag känner mig irriterad på mig själv som föll för impulsen att självskada och även om det är mycket som gör ont inom mig, känns det lite bättre. Det jobbiga jag känner kring mitt eget liv och mina egna problem är lättare att hantera efter att jag skurit mig, och även om det bara håller några timmar är det värt det. Jag önskar dock att det inte behövde vara så. Åh, vad jag önskar att jag visste andra vägar och att jag slapp alla dessa fula sår och ärr på min kropp. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om dem. Ni kan säga hur mycket ni vill att jag är äcklig och ful med dem för det påverkar mig inte. JAG är inte äcklig för att jag har ärr. Däremot äcklar ärren mig ibland och det gör så ont inom mig dessa stunder när jag känslonyktert kan betrakta vad jag gjort med min kropp.

Men ja, som sagt. Det känns lite bättre för stunden, med mig själv. Tänker jag inte på hur jag kommer att betrakta mina ärr om några veckor eller månader känns det till och med rätt så mycket bättre. Med mig själv, ty det som inte känns bättre alls är världen. Ingen självskada kan förändra den trötthet jag känner inför världen jag lever i. Bara droger kan ta bort lite av den livsirritationen och det folkagget jag så ofta känner. Men jag ska ju inte vara en snortarbrud mer, så jag får vackert stå utan skoj och känslan av att vara ett med världen (nej, alkohol och röka är ingenting jämfört med koks och meph, så jag skippar allt som oftast det förutom när jag blir dum i huvudet och tror att det kan bli ett roligt rus fastän de senaste tio gångerna varit horribla).

Och därför tittar jag med både sorg och ilska på hur världen faller isär och hur människor förstör varandra och naturen. Jag blir så trött på det och jag blir så irriterad på så många människor omkring mig, att jag ibland går upp så mycket i den känslan att ALLA blir idioter som måste undvikas till varje pris- fastän jag vanligtvis vet att det inte är ALLA som är idioter, utan bara… ganska många. Jag kan omöjligt se på världen på ett mer nyanserat vis i dessa stunder. Det är bara en stor, svart, förgiftad stinkbomb till värld och jag vill skaka den så att alla trillar av, som Thåström sjunger. Vill sparka varenda människa jag går förbi hårt hårt hårt mellan benen så att de ramlar ihop i fosterställning och vrålar. Vill ge dem det kaos de skapat gånger tusen. Divide et impera, baby, divide et impera.

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tankar kring mode


14 kommentarer | Postat 6 april 2010, kl 23:15 i Tänkt & känt



[bildkälla: lifberg.blogspot.com]

Trots min kärlek till vackra kläder blir jag äcklad av att tänka på mode. Det finns så mycket smutsigt inom industrin. Tänk efter själva: till att börja med har den enformiga ideal. Det är visserligen inte något unikt för modeindustrin, men genom att ha provkollektioner i de minsta storlekarna för att spara pengar på mindre tyg, och genom att nästan enbart visa supersmala, supervita och långa modeller på catwalken bidrar man knappast till att göra det bättre.

Vidare skapas kläder och accessoarer ibland i miljöfarliga material som PVC. Ekologisk bomull är sällsynt och finns det ändå plagg av det är de oftast fula eller tråkiga, och vem vill köpa ett sådant plagg? Varken jag eller de flesta av de jag pratat med, åtminstone. Hur mycket koldioxid som industrin sedan släpper ut har jag ingen aning om, men jag kan tänka mig att det är ganska mycket med tanke på de långa transportsträckor kläderna får färdas. Mode tycks knappast som något bra för miljön.

Så har vi djurrättsfrågor: pälsar kan ofta ses på catwalken tillsammans med kläder i skinn. Att ett djur fått sätta livet till på ett ganska plågsamt och äckligt sätt för att kunna skapa dessa kläder vet nog de flesta. Jag äcklas av att se dessa pälsbeklädda modeller och tycker illa om att man medvetet och på ett fruktansvärt sätt dödar djur för utseendets skull. Att modedesigners sedan tjänar stora pengar på döda djur tycker jag är rent vidrigt.

Så har vi en annan rent vidrig faktor: barnarbete och dåliga arbetsvillkor för anställda på olika fabriker inom sömnad. Alla vet nog att budgetkedjornas kläder de flesta gånger säkerligen kommit till genom det. Frågan är bara hur man kan vara säker på att inte även märken och designers utanför budgetkedjorna använder sig av barnarbete. Och var ska man handla om man inte har råd med dyra kläder, men ändå inte vill bidra till att stödja dåliga arbetsvillkor?

Folk säger ofta att vi konsumenter har makt, men har vi verkligen det? Det verkar som om man måste ha gott om pengar för att kunna ha makt, och gott om pengar är det knappast alla som har. Man kan ju handla second hand förstås, men åtminstone jag får dåligt samvete även när jag gör det. Visst, jag bidrar inte till massproduktion och hög miljöbelastning genom mitt val, men lik förbannat bidrar jag ju till konsumtionshysterin. Dessutom kan jag inte vara säker på att kläderna från second hand tillverkats på schysta villkor.

Nej, mode och intresset kring det är något som för min del skapar en hel del dåligt samvete och äckel. Men kläder måste man ha. Någonstans måste man handla, och eftersom jag utöver det älskar kläder fortsätter jag att konsumera. Ofta billiga plagg från H&M och Forever 21 med Made in China/Bangladesh/Taiwan-lappar på insidan. Frågan är vad fan man gör? Vad KAN man göra och vad gör ni? Får ni ens dåligt samvete över ert shoppande eller är det bara jag som lever med det?

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ett ljus har slocknat.


7 kommentarer | Postat 5 april 2010, kl 22:24 i Tänkt & känt




[bildcred: shadowvampire @ deviantArt.com]

Det var fredag och jag satt på bussen på väg mot Danderyds sjukhus när jag hörde tjejen på sätet bakom mig tala om att en kille tagit sitt liv genom att hoppa vid pendeltågsstationen i Norrviken. Det hade varit minnesstund där, berättade tjejen för sitt manliga sällskap och jag kände hur en kall hand grep tag om mitt hjärta och mina ögon fylldes med tårar. Trots att jag inte visste vem killen var berörde hans öde mig. Alla öden där en människa mer eller mindre frivilligt bestämmer att ta sitt liv gör det.

Jag tänkte på vem denna kille kunde ha varit och vad som fick honom att ta beslutet. Tänkte på vilka problem han kunde ha haft och funderade över om han fick någon hjälp för att hantera dem. Visste hans vänner och familj inte om hur han mådde; brydde de sig inte? Eller var det psykvården och samhället i allmänhet som precis som vanligt var lika trångsynt inställda till killar och psykisk ohälsa? Trots att män dominerar självmordsstatistiken, verkar det finnas en bild av män som starka, psykiskt stabila och kontrollerade. Och trots att tårar inte är något förbehållet kvinnor, finns det fortfarande många som tycker att det är ”fjolligt” att i egenskap av man gråta.

Det är så oerhört sorgligt att tänka på, och det är även nästan otäckt hur skört livet är. När som helst kan de vi älskar ryckas bort ifrån oss; livet är oförutsägbart och vi tänker att vi ska lära oss av våra misstag och ta vara på livet mer- ändå är det långt ifrån alla som lyckas. Kanske för att vi är naiva, kanske för att det känns som om livet och döden är så svåra att förstå sig på. De framstår som dunkla och mystiska företeelser. Nästan lite kvävande dunkla och mystiska.

Men allra mest kanske detta öde berörde mig för att jag själv känner personer som försökt ta sina liv. Det gör mig alldeles matt att tänka på de där samtalen och mailen jag fick. På att hitta blå piller och på att se tomheten i deras ögon, höra hopplösheten och skörheten i deras röster. Det är så ofattbart, men ändå så fullt begripligt när jag ser till hur samhället ser ut, och när jag tänker på alla olyckliga omständigheter och obetänksamma eller rent av elaka människor som drabbat dem.

Jag vill ikväll ägna mina varmaste tankar till killen vars livslåga blåsts ut, och till alla andra som lämnat jorden genom samma beslut som han. Vila i frid.

()

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

« Äldre inlägg




Copyright © 2009 Eyecandy

Om bloggen

star

Jag är Candy, en 23-årig flicka bosatt i Hässelby- välkommen till mitt palats! Här skriver jag öppet om såväl glada som dystra känslor & tankar. Om min vardag och om fina filmer, fotografier och kläder samt mina tankar & tycken kring olika samhällsfrågor eller livet i största allmänhet.

Alla bilder är tagna av mig om inget annat anges. Att låna mina bilder är okej om man länkar till mig + berättar för mig att man lånat.^^

För kontakt, maila: contrastandcompare@live.se

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv X

  • Kategoriserat:

  • Nya inlägg

  • Etiketter

    • ätstörningar ångest årssammanfattningar bulimi caféer candypics dbt djur drömmar dramafilm droger feminism fest glädje gotland hälsa hår h&m hallucinationer jämställdhet julstämning könsroller klänningar konserter mode pappas död personliga fakta politik rasism relationer rosetter sömnproblem självkänsla självmord skönhetsideal skräckfilm solnedgångar thrillers tv-spel underkläder uteliv i stockholm vänskap vikt vintage vinterbilder

  • Freaky links

    • Stalker?

    star