Det blev ingen snyftarfilm och lika bra är väl det. Jag hade gått sönder totalt om jag sett något sorgligt, för just nu sitter jag med tårar i yttre ögonvrån. Försöker svälja ner den värkande klumpen i halsen. Och inte fan har det med filmvalet att göra. Filmen jag ser nu är inte det minsta sorglig. Nej, det är bara det att livet känns alldeles för jobbigt och minnena är alldeles för många. För tunga. Folk är för dumma. Jag för svag för att orka med dem och deras beteende. Antingen bryter jag ihop, eller också blir jag bitter och kall.
Det är sällan jag betraktar mänskligheten med någon sorts värme. Med något slags hopp och med den minsta glädje. Jag hatar istället även på människor som aldrig gjort mig något. Bara för att de har fula kläder och går långsamt. Bara för att de är människor. Jag gillar faktiskt inte människor särskilt mycket alls. Således gillar jag inte heller mig själv. Jag är ju en del av den här mänskligheten och inom mig finns vidriga instinkter. Precis som det gör inom alla andra människor. Vi är faktiskt inget annat än patetiska och äckliga.
Jag har slutat med alla mina mediciner, förutom sömnpillren då, men de skulle jag inte direkt vilja kalla för medicin. Men hur som helst. Risperdal borta. Fluoxetin borta. Jag vet inte hur det kommer att fungera, och om det kommer att fungera överhuvudtaget. Men jag orkade inte med dimman mer; den där dimman som uppkommer både i huvudet och runtomkring en när man äter flera olika mediciner. Eller när man äter antispykotika. Jag vill sluta med sömnpillren också, men jag tror inte att det är någon bra idé just nu eftersom jag knappt sover en blund de nätter jag är utan- och med dålig sömn mår jag bara ännu sämre. Försöker dock att inte ta dem varje natt och förhoppningsvis kommer det en dag när jag kan sova normalt utan äckliga, fula, vita piller.
Känner att jag är väldigt nära att falla för en destruktiv impuls snart. En impuls som jag inte fallit för på snart två månader, och dessförinnan var det ett halvår sedan jag senast lät den styra mig. Det är så nära nu och det skrämmer mig på samma gång som jag bara vill låta mig sugas in och ryckas med i allt det rakbladsvassa och kniveggsskarpa. I allt det röda och variga. Sen blir jag arg för att jag tänker som jag gör. Men en annan destruktiv impuls har jag i alla fall motstått. Eller snarare förhindrat uppkomma, genom att undanröja det som skulle ha triggat mig och troligen också förstört mig. Jag spolade ned det i toaletten (stackars jävla fiskar). Kanske kommer jag att ångra mig. Men de känslorna får jag ta hand om då.
& så tänker jag… att det är alldeles för många som fallit ifrån. Jag tror att jag tänker för mycket på det stora hela. Jag tror även att jag tittar för mycket på sådant som triggar mig. Filmer med särskilda innehåll, bloggar, bilder, godishyllor och gamla mail. Dumt. Mycket dumt. Och trots att flera saker hänt som bör ses som något positivt, kan jag inte undslippa känslan av att vara tillbaka på ruta ett. Den känslan gnager hål på mig. De andra säger att jag kommit långt, men det är ju bara om vi ser till det materiella. Ser vi till det mentala känner jag mig som om jag blir mer & mer skör. Mer som 2007, 2008. Och som om jag blir mer och mer omogen. Typ som vore jag femton istället för tjugotre. Och nej, det är fan ingen rolig insikt. Så jag hoppas att jag inbillar mig. Att insikten inte är sann. Men om den inte är sann, betyder det att jag inte kan se klart. Och det är ganska värdelöst det med.
Men andasandasandasandas jag har ju snedluggen och mina vänner och imorgon ska jag göra mig fin och ta en lång promenad så att helgens överdrivna kaloriintag bränns bort, och på måndag får jag äntligen tvätta wohoo vad roligt eller i alla fall skönt att slippa rota bland de smutsiga kläderna för att hitta nåt att ha på sig och sova på lakanen med spermafläckar & blodfläckar & flytningar & gud vet vad, och sen ska jag till rusta och köpa hantlar så att jag kan träna hemma och slipper gå till gymmet och känna mig äcklig samt befatta mig med folk, och sen på onsdag är det ju terapi igen och då kanske jag kan diskutera allt det här jobbiga med min psykolog och få nåt slags jag vet inte vad men det kanske känns lite bättre efteråt i alla fall.
Kanske. Det känns inte bättre av att försöka tänka positivt i alla fall. Men jag försökte ju åtminstone. Se, så jag försökte.
- life is crazy candy baby
