När man mår dåligt kan man skapa de fulaste förolämpningarna och svordomarna man bara kan tänka sig. Jag & Jacob äks Snedluggen har under kvällen sysselsatt oss med detta. Det blev flera hundra ord, och av dem alla är dessa mina favoriter:
För mig fungerade det faktiskt. Jag blev på lite bättre humör, och nu har jag en massa roliga ord att använda nästa gång jag blir arg eller besviken eller bara allmänt less på livet. Kanske nåt av orden ovan är nåt för er också? I vilket fall som helst är mitt tips till er som är arga eller dystra att hitta på alla möjliga fula ord. Det kan hjälpa. Speciellt om man skriker ut dem!
Jahapp. Då är jag hemkommen från min promenad. Jag gick ända från Edsberg till Silverdal, nästan ända fram till gränsen mellan Sollentuna & Solna/Ulriksdal, och sen tog jag bussen hem. Målet med promenaden var att bli så trött att jag lyckades minska ilska och andra negativa känslor, samt att bränna kalorier. 400 kalorier brända känns rätt bra faktiskt. Nu jävlar ska äckelfettet bort en gång för alla!
Jag är mindre arg och självhatisk nu och det är ju bra. Bra är också att jag alltså gjort veckans hemuppgift för DBT:n redan. Man skulle öva på stå ut i kris-färdigheter och notera hur man mådde före och efter. Och jo, jag mår ju bättre. Fast jag mår verkligen inte bra. Men jag slipper nog skära mig eller slå till någon i alla fall och det är fint. Några särskilt goda anledningar för att stanna vid liv hittar jag dock inte och jag är jävligt trött på att ha det så här. They say what doesn’t kill you makes you stronger but should it be about how to survive?
Avfettningsdag nummer två var igår. Eftersom det var lördag tillät jag mig att under kvällen dela på en 175 grams-påse chips tillsammans med Chris. Till lunch blev det pastasallad och till middag linssoppa. Promenerade runt Edsberg också och drack massor av vatten.
Idag är tredje dagen och då har jag ätit som så här:
FRUKOST: Ett fullkornsbröd och ett glas havredryck. LUNCH: Vegetarisk chicken burrito (med chili veg istället för kyckling och ingen ost) på Taco Bar. MELLANMÅL: Juice. MIDDAG: Sesam Nuggets, nudlar och chilisås.
Till kvällen har jag köpt soygurt med jordgubbssmak. Mycket bättre att äta det än godis om jag blir sugen på nåt! Promenader har det också blivit till och från Stinsen, så det känns som en rätt bra dag tycker jag. Fast i mitt huvud snurrar förstås tankar på bakelser, chips och godis omkring. Något jag tycker att bilden ovan illustrerar väldigt väl…
Igår kväll var Marielle och hälsade på mig & Chris, och som ett steg i min avfettning hjälpte hon till att äta upp äppelpajen jag bakat. Hon sade ju förut att hon skulle hjälpa mig om det var nåt hon kunde göra, och se så hon bistod mig! Eftersom jag bara kunde äta en normal portion paj tack vare henne, istället för att sleva i mig som en besatt, slipper jag gå upp ännu mer i vikt.
Att jag åt två stora portioner av den fantastiska grytan jag lagat till middag är det dock inte mycket att göra åt. Är man en förträfflig kock, så är man. Därför funderar jag ibland på att endast laga saker jag tycker illa om för att lyckas äta mindre portioner, men i min värld framstår det som självtortyr. Jag satsar nog hellre på att följa min psykologs råd om att vara medvetet närvarande när jag äter, så kanske jag lyckas upptäcka att jag är mätt innan gränsen är passerad för länge sedan.
Hur som havregröt: kanske har jag någon annan vän som vill hjälpa mig att äta upp mat denna helg, som en hjälp på traven? Eller vill Marielle komma igen? ;) Annars är någon hemskt välkommen att gå ut på långpromenad med mig; det är bara trevligt med sällskap!
Hej, jag heter Candy och jag är fet. Jag har spräckt sömmarna i två plagg i storlek Large den senaste veckan. Jättekul. Verkligen. Jag måste ha XL på underdelar och L eller XL på överdelar. Mina tuttar är en svällande E-kupa just nu och i tisdags vägde jag mig. Jag tänker inte berätta vad min vikt var, men jag kan avslöja så mycket som att mitt BMI är överviktigt. Och med tanke på att jag normalt sett, innan medicin och hetsätning och hela köret var smal smal smal på gränsen till mager, i massor av år, så är det JÄVLIGT överviktigt sett till min personliga idealvikt. Så nu blir det avfettning. JAJAMEN, AVFETTNING! Borde inte bli så svårt med tanke på att jag inte hade lust eller tid att äta igår. Magen är redan inställd på ett mindre kaloriintag. Yippie!
Jag vill nu inte ha en endaste kommentar om att jag är så fiiiin som jag är, för det här är inte min kropp, den är helt främmande för mig. Jag vill inte vara så här. Tänk dig att du har varit supersmal hela livet och sen får du en ätstörning och börjar svälla upp som en gris. Jag tvivlar på att du heller skulle vilja vara kvar i träsket. Vill heller inte läsa att jag inte är tjock, för jag ÄR det. Det är inte mer med det. Jag är inte en sämre människa för att jag är fet, men jag är fortfarande fet och för mig är det inte hälsosamt då jag har gått upp dessa kilon på grund av en rent ut sagt vidrig och obetänksam livsstil (hetsätning, dålig mat, ingen motion), samt medicinering med antipsykotika. Och nu ska jag ändra på det. Ordentligt.
Under dagens terapisession pratade vi om mina svårigheter med att kommunicera verbalt. Om hur det låser sig för mig när jag ska förklara hur jag känner eller uttrycka en åsikt, och om hur svårt jag har att behålla lugnet när en situation är stressig eller känslomässigt påfrestande. Om hur jag alldeles för ofta blir antingen knäpptyst/börjar mumla, eller hur jag blir galet upprörd.
Bland annat pratade vi om situationen om den där skrikiga mamman som hånade sin unge häromveckan. Jag hade verkligen velat hantera den situationen mer effektivt. Det började ju så bra, men sedan spårade det ur, och det är svårt att bli tagen på allvar när det slutar på det sättet.
Sedan pratade vi lite om mitt shoppingberoende och orsakerna till det. Därefter fick jag ett antal hemuppgifter, bland annat att ”boka tid med mig själv” för att göra något givande som jag tycker om, och så sade min psykolog att jag troligen får börja i en grupp igen om ungefär en månad.
Nu är jag helt utmattad efter den här påfrestningen så jag ska lägga mig på soffan en stund och kanske sova lite. Hoppas att ni haft en fin dag och att den blir fortsatt bra!
”Självklart blir jag arg och besviken. Jag kämpar som ett djur utan resultat, medan h*n får allt serverat på ett fat. Jag tycker inte ens att h*n förtjänar det. Inte med tanke på vad h*n gjort mig och sagt till mig. H*n är inte god i mina ögon och h*n är inte duktig på det h*n gör heller. Jag är jävligt mycket bättre på det, men bara för att jag inte har kontakter får jag stå utan. Jag blir så fruktansvärt jävla förbannad.” kved jag under dagens terapisession med både ilska och sorg i rösten.
Ja, Pucko. Vi pratade om dig på terapin. Det har nog inte hänt på ett halvår, men du vet… vissa saker är svåra att glömma, speciellt när du tycks vilja påminna mig om dem. Fast jag tänker inte låta det vinna över mig. Jag är bara jävligt arg & besviken just nu, men: I WILL RISE AND SHINE! Och när jag gör det- ja, då jävlar kommer jag att lysa starkare än vad du någonsin kommer att mäkta med.
En dag är jag miljontals mil framför dig. Jag har bara inte alla verktyg som krävs just nu. Inte heller har jag någon räkmacka, men det vete fan om jag vill ha det ens en gång. Jag tar mig hellre fram på egna ben. Dessutom är jag ju vegetarian. Räkmackor passar inte riktigt då…
Dagen var lite som en dålig dramafilm utan tårar. Klumpen fanns där hela tiden och bara väntade på att få komma ut som salta droppar ur ögonvrån, men jag kunde inte tillåta mig själv det. Inte ens hos psykologen. Ja, jag var där, så ni kan rita ett stort tjockt kors i taket. Som genom ett mirakel lyckades jag slå upp mina bruna ögon trots att jag bara sovit några få timmar, och tog mig dit i tid.
Jag har inte skrivit så mycket om mina psykologbesök på sistone, vilket beror på att jag knappt satt min kaukasiska rumpa på mottagningen. Pappa fick anställning i dödens land och jag var hemifrån en månad för att gå på begravning och tömma huset, så där missade jag besök. Hann därefter gå en eller två gånger innan jag missade en tid. Det jag gör hos psykologen är i alla fall en slags DBT light skulle man kunna säga. Planen är att jag ska börja i DBT på allvar när det finns en ledig plats i någon grupp och när jag fått lite mer struktur i vardagen så att jag faktiskt kan komma till tiderna.
Tills vidare fyller jag i veckokort rörande hur mycket ångest, nedstämdhet osv. jag haft olika dagar, och på mötena pratar vi om de här korten och en del andra saker. Idag gjorde vi en kedjeanalys på min senaste självskada. Kedjan blev lång som en flaggstång. Ungefär. Sen pratade vi om mina relationer i en kvart ungefär och jag fick världens töntigaste hemuppgift. Egentligen är det inte själva hemuppgiften det är fel på, men det känns som en sådan sak som man borde klara av när man är 22 år och därför betraktar jag det hela som töntigt, löjligt, pinsamt. Jag skäms för mycket över att jag inte klarar av det, för att ens kunna skriva vad uppgiften går ut på. Kanske en annan dag. Men inte nu.
Efter terapin köpte jag Red Bull och lyssnade på peppmusik hela vägen hem för att inte börja gråta. Jag bestämde mig för att jag inte får gråta. Jag menar, om filmen är så dålig som den faktiskt är kan man lika gärna fortsätta på det usla temat genom att inte ens bjuda på en tår eller två. Hej svartvittänkande!
Inatt när jag inte kunde somna gjorde jag som ett steg i avfettningen ett matschema för sex dagar framöver. Jag tänkte över vilken mat jag tycker om, som samtidigt överlag är hälsosam och inte alltför energirik. Slutligen kom jag fram till detta. Schemat gäller bara lunch och middag, då det enligt mig är överdrivet att planlägga varenda måltid. Dessutom är det att låta ätstörningen vinna.
Förutom att det här med matschema är ett bra knep att ta till om man vill leva mer hälsosamt och/eller gå ner i vikt, är det ett utmärkt sätt att hålla pengarna i styr. Min tanke är ju att planera maten en vecka framåt, och det innebär att jag kommer att göra en större handling en gång i veckan istället för som nu en gång varannan vecka. På det sättet är risken att köpa en massa onödigt mycket mindre, och så kan man ju försöka planera måltiderna så att de är snälla mot plånboken också.
Jag tror stenhårt på detta med matschema, i alla fall om man lägger upp det så här utan att bestämma varenda måltid i förväg eller räkna kalorier. För hur ofta står man inte där en eftermiddag med kurrande mage och frågar sig själv vad FAN man egentligen ska laga för mat. Ingenting verkar gott eller så har man inte ingredienserna hemma och orkar/har inte råd att handla och så slutar det med att man trycker i sig en massa onyttigt/beställer en pizza eller helt enkelt skiter i att magen kurrar och går omkring hungrig… vilket i slutänden ofta leder till hetsätning. Det ska bli ändring på detta nu!
Avfettningsmat står för övrigt för fullkornsbröd med bönsalsa, olika sallader och havregrynsgröt. Hehehehehe.
När jag ser hur många dagar jag faktiskt klarat mig utan blir det en sporre att fortsätta. Om jag fixat 500 dagar, varför skulle jag inte fixa 500 till? Varje dag är ett steg bort från misären. Varje dag sedan dagen jag senast tog det är en ny dag i livet, i verkligheten. I mig själv.
(Tack till Marielle som genom sitt inlägg påminde mig.)
Jag är Candy, en 23-årig flicka bosatt i Hässelby- välkommen till mitt palats! Här skriver jag öppet om såväl glada som dystra känslor & tankar. Om min vardag och om fina filmer, fotografier och kläder samt mina tankar & tycken kring olika samhällsfrågor eller livet i största allmänhet.
Alla bilder är tagna av mig om inget annat anges. Att låna mina bilder är okej om man länkar till mig + berättar för mig att man lånat.^^
[bildcred: parampam @ deviantArt.com]
[smala ben 2008]
