Borderline personlighetsstörning

-Allmänt om diagnosen-

Vad är borderline och vad orsakas det av?

Borderline personlighetsstörning, eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det modernt kallas, är en diagnos som inom den gamla psykiatrin myntades för att den drabbade personen tycktes befinna sig i ett gränsland mellan psykos och neuros. Den här uppdelningen är inte längre aktuell, men namnet på diagnosen lever fortfarande kvar. Borderline är ingenting man föds med och heller ingen sjukdom som plötsligt drabbar en men försvinner några veckor senare med lite medicin. Det är en personlighetsstörning som man utvecklar och som infekterar ens liv under en längre tid. Att ärva en medfödd sårbarhet för ångest och depressioner är en faktor som kan spela in, men det utlösande är alltid ett trauma eller en invaliderande uppväxt.

Tänk dig att du är liten och ramlar och slår dig. Det vanliga när ett barn gör sig illa är att mamman eller pappan lyfter upp och tröstar det, men din mamma/pappa antingen ignorerar dig, eller blir istället för att trösta dig arg på dig för att du blodat ner deras nya matta. Detta är känslomässigt handikappande och upprepas beteendet gång på gång genom din uppväxt kan man säga att du blivit invaliderad, och därmed löper högre risk att utveckla borderline.

Men hur yttrar sig då borderline och vad krävs för att diagnosen ska ställas?

Det finns nio kriterier som psykologer och läkare använder sig av då de bedömer om en person lider av borderline. För att kunna diagnostiseras med borderline krävs att man uppfyller minst fem av dessa nio. Här kan du läsa kriterierna från DSM-IV ordagrant. Nedan har jag förklarat dem lite förenklat och förtydligat utan alla krångliga ord och omskrivningar:

1. Extrem separationsångest. Du gör stora, i andras ögon ofta överdrivna, ansträngningar för att undvika att en relation tar slut. Många gånger kan rädslan för att bli lämnad vara bara en rädsla, och inte något som grundar sig i att personen du har en relation med faktiskt yttrat något som visar på att han/hon tänker lämna dig. (Beteendet som beskrivs i kriterium fem räknas inte in här)

2. Svårigheter att hantera och bevara relationer. Du hatälskar människor, dvs. ena dagen är någon en fantastisk person medan den nästa dag lika gärna kan dö.

3. Du vet inte vem du är. Du växlar mellan att idealisera och nedvärdera dig själv, alternativt så gör du inget annat än att hata din person. Dina intressen och åsikter kan växla från en dag till en annan.

4. Du är så pass impulsiv att det är farligt för dig själv, och den impulsiviteten märks i minst två olika avseenden. Till exempel kan du missbruka droger, hetsäta eller vara ekonomiskt slösaktig. (Beteendet i kriterium fem räknas inte in här.)

5. Du skär dig, slår dig eller bränner dig med cigaretter. Eller också har du flertalet gånger försökt ta ditt liv, eller hotat med att ta ditt liv. Eller så gör du allt detta samtidigt.

6. Dina känslor blir ofta kortvariga men intensiva. Du får extrem ångest eller extrem nedstämdhet, men oftast varar inget av det längre än några timmar. Till skillnad från en deprimerad eller bipolär människa som kan vara deprimerad i veckor, är du som mest bara nedstämd i några dagar.

7. Du vet ibland inte om du har en själ eller några känslor, därför att du väldigt ofta känner dig helt tom inuti.

8. Du kan bli tvärarg för minsta lilla och/eller ha väldigt svårt att kontrollera dina ilskeimpulser. Som konstaterat kanske du lätt hamnar i affekt när du känner starka, negativa känslor. Lägg ihop det med ilskan och voila: vi har en hysterisk, dreglande, hotande och slående partner/vän/förälder/son/dotter.

9. Tankegångarna kan emellanåt bli paranoida, men de går alltid över. De är dessutom stressrelaterade. Du kan också ha dissociativa symtom som gör att du känner dig avskärmad från verkligheten, din hjärna liksom stängs av fastän du är vaken. Du befinner dig i någon slags dimma.

Nu var det säkert många som kände igen sig i dessa kriterier och tänkte: ”Hjälp, jag måste ha borderline!” men för att uppfylla diagnosen måste man alltså ha minst fem av dessa kriterier och de ska dessutom ha stor negativ inverkan på ens liv och välbefinnande. Diagnosen ställs som regel inte på någon under 18 år eftersom flera av dessa kriterier kan vara typiska tonårsbeteenden som är övergående.

Att reagera snabbt, starkt och länge är något som skiljer borderliners från personer utan diagnosen. Tänk att en frisk person får höra något negativt från en person. Den friska personen blir ledsen av att höra det, men kan ganska snart lägga det bakom sig. En person med borderline tänder på en halv sekund och blir jätteledsen och jättearg. Personen har sedan svårt att lägga händelsen bakom sig på samma sätt som den friska. Händelsen förföljer personen med borderline hela dagen, ända till nästa negativa händelse inträffar, vilken i sin tur gör att humöret stegras ÄNNU mer till det slutgiltiga utbrottet kommer.

Många har fördomar om borderline och tror att man kan dra alla genom en kam. Jag skulle gärna skriva om dessa fördomar någon gång, men inte just nu. Jag väljer bara att ta det kortfattat: det går inte att säga med säkerhet att alla borderliners är likadana och att en person med borderline faktiskt är på ett visst sätt. Eftersom man ska uppfylla fem av nio kriterier för att diagnos ska kunna ställas, betyder det att person A kan ha ett enda gemensamt kriterium med person B. Dessutom kan man uppfylla kriterierna i olika grad.

Till sist vill jag poängtera att man inte ÄR sin diagnos. Man har en sjukdom eller i det här fallet störning, man är inte störning. Därför är det helt galet att säga att man är borderline. Man föds inte med det; det är en på senare år utvecklad/förstärkt del av ens personlighet. Borderline är någonting man har, inte är.

-Behandling-

MBT- Mentaliseringsbaserad terapi

Vad är MBT?
En behandlingsmodell utarbetad av Peter Fonagy & Anthony Bateman, baserad på psykoanalytiskt tänkande i kombination med anknytningsteori. Till skillnad från psykodynamisk terapi (s.k. insiktsterapi) syftar MBT inte till att göra omedvetna minnen och känslor medvetna. Istället är målet med behandlingen att förbättra mentaliseringsförmågan, dvs. att kunna föreställa sig både sitt eget och andras inre.

De fyra delmålen med terapin är:

*att identifiera affekter och stabilisera känslouttrycken
*att utveckla stabila inre representationer av tankar och känslor
*att skapa en sammanhängande självupplevelse
*att utveckla en förmåga att skapa trygga relationer

Terapin varar i 18 månader och sessionerna fokuserar på känslor, det medvetna och vad som är aktuellt för patienten. Det vanliga är att man går i terapi tre dagar i veckan, varav två av dessa dagar är gruppterapi, och har läkarbesök en gång i månaden.

Patientberättelse
Alla som arbetar med MBT är ett särskilt team som har möten titt som tätt för att diskutera med varandra. Det är bra för då vet läkaren vad psykologen pysslar med och tvärtom. I vårt team finns två psykologer, en läkare och två gruppledare. På tisdagar är det gruppterapi för min del. Vi är en grupp på fem psykfall som sitter i en ring och tar upp allt mellan himmel och jord som vi tänker på. Det finns inget speciellt tema eller så. Vi brukar prata om allt från paranoia till glädjebesked till trevliga familjemiddagar till otrevliga familjeminnen. De sista fem minuterna skriver vi ner tankar i en egen bok som får vara hur hemlig man vill. Teamet säger att de inte läser böckerna.

På onsdagar har vi andra gruppdagen. Då är det mer uttryckande. Vi börjar med tjugo minuter qi gong som jag tycker är skittråkigt. Sen ska vi berätta om kroppssensationer vi upplevde under qi gongen. Innan vi börjar uttrycka det går vi en runda runt bordet och alla berättar vad de har på hjärtat. Ibland gör vi kollage av tidningsbilder, ibland skriver vi. Men mest ritar vi och sen pratar vi om vad vi målat. En individuell dag som funkar som hos vilken psykolog som helst förutom att det blir ett jävla tjat om gruppen. De tror att allt som händer i ens hjärna beror på gruppen, typ. Alltid prata om gruppen. Lame.

De första månaderna tyckte jag bra om MBT:n och längtade till och med dit. Nu känner jag annorlunda. Jag är ju idag frisk från borderline (fast har kvar borderlinesymtom) och har istället främst psykotiska problem. De senaste månaderna, när jag blivit allt mer psykotisk, har det mest varit jobbigt att gå dit. Psykotiska problem är ju inte deras kunskapsområde. De med borderline som gått klart sin terapi har dock blivit hjälpta.

Observera att detta är en patients individuella upplevelse av terapin, och att upplevelserna självklart varierar mellan patienter.

Källa: MBT Sverige + min intervju med MBT-patient.

DBT- Dialektisk beteendeterapi

Vad är DBT?
DBT kallas också för den tredje generationens KBT (kognitiv beteendeterapi). Terapiformen utvecklades under 1980-talet av Marsha Linehan, som tyckte att det inte fanns någon riktigt bra behandling för kvinnor med borderline. Idag används behandlingen både på män och kvinnor och för andra diagnoser än borderline, även om de flesta som behandlas har borderline.

Behandlingen strävar efter att balansera förändring och acceptans genom beteendeterapeutiska och kognitiva tekniker kombinerat med zenbuddistiska strategier, därav namnet dialektisk. Acceptansmomentet lades till när Marsha Linehan erfor att många patienter slutade att samarbeta när de upplevde svårigheter att förändra. Genom att sträva lika mycket efter acceptans som förändring, blev patienterna mer samarbetsvilliga.

Terapin sker vanligen två gånger i veckan. Den ena dagen är vigd åt individuell terapi och den andra dagen åt psykosocial färdighetsträning i grupp. I gruppen går man igenom fyra olika moment: medveten närvaro, hantera relationer, känsloreglering och att stå ut när det är svårt. Man använder sig av hemuppgifter både i den individuella terapin och gruppterapin, och terapin strävar efter att hitta lösningar på olika problem.

Min upplevelse

Jag gick i DBT ett halvår, mellan januari 2009 och juli 2009. På måndagar var det individuell terapi med min psykolog. Till varje sådan terapisession hade jag ett veckokort som jag skulle fylla i varje dag: hur stark min ångest varit, hur pass nedstämd jag känt mig och om jag självskadat eller tagit droger. I terapin pratade vi sedan först och främst om veckokortet. Om jag självskadat gjorde vi en så kallad kedjeanalys på det, där vi försökte bena ut vad orsaken till att jag skadat mig var och hur händelseförloppet såg ut, vilka känslor som fanns inblandade till exempel. Efter att vi gjort några analyser försökte vi hitta ett mönster så att vi visste vad jag kunde göra nästa gång, istället för att skära mig eller bränna mig. Om jag inte självskadat och om gruppen gått bra kunde vi prata om i princip vad som helst jag kände för- hade jag uteblivit från gruppen var vi tvungna att prata om det.

På torsdagar var det gruppterapi i två och en halvtimme. Varje vecka hade vi en hemuppgift vi skulle redovisa inför de andra. Detta gjorde vi efter den medveten närvaro-övning som inledde varje session. Efter medveten närvaro-övningen och hemuppgiften gick vi igenom ny information i DBT-pärmen och sen fick vi en ny hemuppgift. Resten av tiden kunde vi till exempel spela rollspel och innan vi slutade var det genomgång och alla fick säga vad de tyckte om dagens session.

Jag tycker att det fanns både bra och dåliga saker med terapin. Kedjeanalyserna var jobbiga, men väldigt nyttiga och relationskapitlet vi gick igenom hjälpte mig en del med konflikthantering. Det var skönt att höra åsikter om ens problem och förslag på lösningar från personer med liknande problem som en själv. Det dåliga var att gruppterapin varade så länge och att det påminde så mycket om skolan för mig. Jag klarar inte riktigt av saker som påminner om skolan. En annan irriterande sak var att det var så himla manualiserat/strukturerat. Vissa av de saker jag ville prata om kom inte fram och det kändes som om terapeuterna ibland utgick från att alla med borderline var precis likadana. Jag hade önskat att det var mer invidanpassat och inte fullt så generaliserande. Men jag skulle ändå gärna ge terapiformen ett nytt försök när jag klarar av sådant som liknar skolan, för det är vad som främst orsakade att jag till sist inte kunde gå kvar.