[FOTODATUM: 2008-04-nånting]

Inatt är det mycket som får hjärtat att värka. Jag försöker döva smärtan genom att hånskratta åt människors dumhet. Åt deras infantila försök att glänsa mer än andra och åt deras arroganta attityd. Åt deras fula bilder och taskigt skrivna texter. Men det slutar bara med att jag känner mig som en av dem: lika dum, lika infantil, lika arrogant. Enda skillnaden är att jag inte skriker ut det vidriga jag tänker och känner till världen. Jag har inte dessa människors behov av att påpeka sådant jag finner negativt- bortsett från det är jag emellertid precis likadan. Och att känna mig som dem, att likställa mitt beteende med deras, det gör mig alldeles förkrossad. Det sista jag vill är ju att vara en sådan människa. Att finna likheter mellan mig och dem får det att värka i den där blodpumpen.

Det andra som får det att värka är alla dessa krig som pågår runtom i världen. Jag känner sorg över de människor som förlorar familjemedlemmar bara för att någon vansinnig människa vill ha mer makt eller pengar. Jag känner sorg över alla psykiska krig också, för nej, man måste inte kasta granater och skjuta med otäcka pistoler och gevär för att kriga. Man måste inte träffas av pilar för att vara offer för ett krig. Minst lika många människor förgiftas av verbala pilar. Jag behöver inte titta långt för att hitta den här typen av krig- det räcker med att se på mina vänner som emellanåt blir måltavlor för människors tanklösa och ibland rent elaka beteende. Som jag önskar att de bara kunde låta mina fina, fina vänner vara de människor de är och leva de liv som de lever. Som jag önskar att de bara kunde låta dem le istället för att se vart leende som en chans att ta ned dem på jorden.

Och hur förskräckligt djävla innerligt som jag önskar att de fick må bra! Var gång de berättar för mig om långdragna och ångesttyngda tvångsritualer, om trötthet inför världen, om tankar på att avsluta sina liv och om sorgen över förflutna svek… då går något sönder inom mig. För jag vet hur mycket de går sönder av det här. Jag vet också hur de krigar mot sig själva och mot de monster som bor inuti dem, och hur uppgivna de blir när deras insatser inte tycks ge resultat. Jag kan inte förstå exakt den smärta de upplever, men jag förstår hur förfärligt det är, ty i mitt huvud pågår det ständigt ett krig och jag är ofta så nära att ge upp kampen att det i efterhand skrämmer mig.

En del saker jag tänker på och som får mitt hjärta att värka klarar jag dessvärre inte av att skriva om här. Jag önskar att jag kan göra det snart. Kanske kan någon få mig på bättre tankar då, och kanske kan jag hjälpa någon annan genom att bidra till att han eller hon inte känner sig ensam om allt det tunga. Men jag är så djävla begränsad och ibland får det mig att känna mig som den största bluffen någonsin, då folk ständigt talar om för mig att jag är en sådan glädjespridare. De påstår att jag alltid är glad, men det stämmer inte. Jag är en grubblare och inom mig bor stora sorger. Det är bara det att utanpå syns ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om eye-candy, grubblerier, känslor, människor, relationer, tankar