Jag gick på bio med Malin & Marielle igår. Shutter Island såg vi och jag tycker att den var mycket skrämmande och gripande, och framför allt bra. Toppbetyg får den nog inte när jag recenserar den senare- men åh, så bra den var ändå. Besökarna på bion däremot… somliga var rätt så irriterande. De skrattade åt scener som absolut inte var det minsta roliga, utan snarare rent tragiska. Fast kanske är det så folk gör med det de inte känner till; kanske kände dessa människor inte till psykisk ohälsa och kanske blir då psykisk ohälsa underhållning för dem. Men ändå. Så sorgligt.
Efter bion åkte vi hem till Marielle där vi tillbringade tid framför respektive bakom kameran. Jag vågar nog lova att det blev några riktigt lustiga bilder! Tyvärr glömde jag att använda min egen kamera, så himla typiskt mig. Antingen glömmer jag kameran hemma, eller så glömmer jag att jag för en gångs skull har med mig den. Hallå där, är det någon hemma?! Knack, knack! Nej. Det var ingen hemma, så ni får helt enkelt hålla till godo med Marielles blogg.
Jag övernattade hos Marielle var på grund av mardrömmar och sömntablett ganska seg när jag vaknade. Nu när jag kommit hem är jag alldeles utmattad. Kommunaltrafiken och sysselsättning gör mig så kraftlös. Illamående, yr, trött, gråtmild och konstig i huvudet. Det är sorgligt att det ska vara så, till och med när det handlar om mysiga eller roliga saker. Det tar bort lite av det fina i att ha gjort något fint, men det hjälps inte och jag kan inte göra så mycket annat åt det än att acceptera och sedan lägga mig på soffan och sova. Precis som jag gjorde efter psykologbesöket i måndags. Precis som jag gjort så många andra gånger.
låter som du hade det bra. Vill också se den filmen, verkar vara sjukt bra!
Hoppas du har vilat ut och mår bättre nu
Min vän såg Shutter Island, jag vill se den! Den verkar sjukt bra.
Elin: Då tycker jag att du ska göra det! Den är ju ganska lång, men den blir aldrig långtråkig.
Hiba: Jadå, det var riktigt mysigt och fint. ^^
Tack för omtanken!
När jag såg Shutter Island var det också några besökare, yngre, som skrattade på underliga ställen. Tror det helt enkelt handlade om att de både saknade livserfarenhet och insyn i hur det kan vara att vara psykiskt dålig. Det sistnämnda är kanske inte så dumt när allt kommer omkring ^^. Och du, gillade du filmen så LÄS BOKEN. Så himla spännande!
Kram Sanna
Sanna: Kanske är det så att de inte har någon erfarenhet alls gällande detta. Skrämmande är dock att folk skrattade till Säg att du älskar mig också, exempelvis till våldtäktsscenerna och andra scener som man inte alls borde finna roliga. Jag tror inte att man behöver ha blivit våldtagen för att förstå att det inte är något att skratta åt, så en del människor saknar nog bara empati. Det gör mig lite ledsen.
Ja, det ska jag göra! Jag antar att boken är ännu bättre än filmen. Det brukar ju vara så. =)
Jag såg Shutter Island i onsdags och störde mig också på skrattande människor i biosalongen. Jag orkade inte blogga om det eftersom jag mest var så löjligt nöjd över att ha vågat sitta i en instängd biograf, men jag och min kompis grät och kunde inte förstå vad folk skrattade åt.
Märkligt hur folk reagerar så olika på samma saker. Fast det är nog som du skriver, att man har olika sorters ögon när det gäller psykisk ohälsa, beroende på vad man har att relatera till.
Johanna: Jag fick emellanåt tårar i ögonen av den här filmen, så det var tämligen absurt att höra de som skrattade. Antagligen är de dock oerfarna vad gäller psykisk ohälsa. Eller så blev de nervösa. En del människor reagerar ju med att skratta när en situation framkallar någon typ av obehag.
Nervositet, you say? Låter högst rimligt.
Smart tjej!