När jag ser hur många dagar jag faktiskt klarat mig utan blir det en sporre att fortsätta. Om jag fixat 500 dagar, varför skulle jag inte fixa 500 till? Varje dag är ett steg bort från misären. Varje dag sedan dagen jag senast tog det är en ny dag i livet, i verkligheten. I mig själv.
(Tack till Marielle som genom sitt inlägg påminde mig.)
En misslyckad bild från februari 2009, som blev rätt häftig ändå när jag gjorde om den till svartvitt. Anledningen till att jag postar den idag är för att det är så här jag tycker att mitt liv känns just nu. Suddigt, färglöst och mystiskt på gränsen till skrämmande. Det känns som om det aldrig blir bättre. Tittar tillbaka i gamla dagboksanteckningar och blogginlägg och inser att det faktiskt stämmer. En del problem jag hade förut må ha försvunnit, men istället har de ju ersatts av nya. Kanske har det inte blivit värre på det stora hela, men jag stampar på samma fläck. Har någon limmat fast mina fötter eller vad är grejen?
Äcklig, förlamande, smutsig ångest har jag också idag.
Här är presenten jag fick när jag handlade för 400 kronor på Body Shop häromveckan. Tidigare fick jag även en parfym från Love Etc. Jag tycker att serien doftar gott och jag skulle rekommendera er att köpa produkterna om ni gillar lite fruktiga & blommiga dofter, som ändå inte är så där sliskigt söta som vissa kan vara. Vad gäller kroppslotionen tycker jag att huden känns ganska mjuk och len precis efter att man smort in sig. Jag tror dock inte att den är så bra att smörja in sig med varje dag ifall man har känslig hud, då fungerar aloe vera bättre…
Jag har genom mina levnadsår i sexuellt syfte tagit på fyra nakna kukar. Antalet kukar jag tagit på i påklätt tillstånd är dessa fyra + en till, vad jag kan minnas. Den fjärde kuken jag tog på tillhörde min pojkvän Chris och det skedde den 2 juli 2008. Sedan dess har jag tagit på den så många gånger att jag inte längre kan räkna, men förmodligen tusentals gånger då jag verkligen gillar hans snopp.
- Hur många kukar har du, kära läsare, tagit på?
För att bli smalare än man är krävs att man gör av med mer energi (kalorier) än man får i sig. Kroppen förbränner en del kalorier redan i viloläge, av anledningen att kunna hålla alla inre organ fullt fungerande. Att man måste svälta eller genom motion förbränna exakt alla kalorier man fått i sig under dagen är alltså inte sant. Tvärtom är det livsfarligt att svälta just av den anledningen. Hur ska du orka utan energi? Ätstörda får fysiska konsekvenser och riskerar att dö av hjärtstillestånd på grund av att kroppen inte får den livsnödvändiga energin.
Man behöver inte ens räkna kalorier om man nu inte är värsta bodybuildern eller är gravt överviktig. Är man bara ute efter att tappa några centimeter i midja/några kilon i vikt räcker det med att äta mindre godis och motionera lite mer. Jag vet många som minskat tio kilo i vikt på några månader genom att träna på gymmet några gånger i veckan och sluta med godis.
Jag ska dock inte ljuga- visst kan det vara bra att på ett ungefär veta vilka livsmedel som är väldigt kaloririka och vilka som är mer kalorifattiga. Nötter kanske inte är det smartaste att äta om man vill minska i vikt, eftersom de är väldigt energirika. Ett hekto cashewnötter kan man energimässigt sett jämföra med en portion mat. Sötsaker, för den delen, innehåller tomma kalorier. Dvs. du får i dig en massa energi, men kroppen gör inget vettigt med den och du håller dig inte mätt någon längre stund. Bättre då att äta en nyttig portion mat som innehåller ungefär lika mycket energi. Att däremot bli helt fixerad av kalorier och börja räkna på allt är bara psykisk misshandel och i slutänden också fysisk.
MEN: om det man menar med smal är att se ut som på den här bilden är svaret emellertid ja. Du måste svälta dig, eller drabbas av någon annan allvarlig sjukdom för att kunna bli så där smal. Men vem fan vill se ut så från början?
Ni kanske tycker att den är fånig, men den här låten betyder oerhört mycket för mig just nu. Kan relatera till den så mycket. På flera sätt, men främst på ett. Så nu ska jag lyssna på den typ tio gånger till och lipa som en liten unge. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig. Fan.
”Och nu kan jag bara säga: kom tillbaks. Denna världen e så underbar.”
Jag hade tänkt ägna mig åt att måla idag i hopp om att fördriva ångesten, men insåg att jag inte har papper till det. Därför målade jag någonting annat: mina naglar. Att måla naglarna är ett ganska bra sätt att lindra ångest upptäckte jag då. Man måste koncentrera sig väldigt mycket för att få det så snyggt som möjligt och kan därför inte tänka på så mycket annat. Mitt resultat blev knappast strålande, speciellt inte på högerhanden (är högerhänt), men det duger för någon som bara målar naglarna en gång i halvåret ungefär.
[image source: flickr.com/dr_nik]
Idag vill jag mest av allt isolera mig, igår såg jag ingen mening med livet och grät mig till sömns. Dagen (eller om det var dagen innan den dagen) före det fick jag ett utbrott. Det började som panikångest och gick över i gråt. Normalt sett brukar jag kunna somna efter att jag haft panikångest och gråtit lite, men den här gången gick det inte alls. Jag fick återigen panikångest och därefter kom jag in i ett konstigt tillstånd där jag var arg, paranoid och ledsen om vartannat. Jag skrek lite, grät lite, bet stora hål i täcket, slet mitt hår och dunkade huvudet i väggen.
Jag vet inte hur länge det varade, men det var extremt jobbigt och jag skämdes efteråt. Skämdes över att vara så mentalt handikappad och över att bete mig så underligt åt, skämdes över att ha skrämt både råttor & pojkvän. Sen somnade jag och drömde drömmen som jag drömt var natt i snart en vecka: pappa återuppstod några dagar efter sin död, men mådde riktigt dåligt. I några av drömmarna har han bara några dagar kvar att leva, i andra drömmar lever han som vanligt bortsett från sin livsångest.
Oavsett handlingens utgång vaknar jag alltid med samma tro: pappa lever fortfarande. När jag inser att det inte är så drabbas jag av oerhörda overklighetskänslor varierade med ångest. Trots att jag ibland tänker den hemska tanken att jag inte borde bry mig om att han är död eftersom även han gjorde mig illa i livet, sörjer jag. Jag antar att man gör det oavsett vilken typ av relation man haft till sin pappa. Dessutom hade vi en bättre relation de senaste åren.
Idag är jag trött, ångestfylld och har världens halsbränna. Skulle ha varit på Berns och ätit med några fina vänner, men dåligt mående och krass ekonomi fick mig att lämna återbud. Självklart känns det inte bra att behöva ställa in, men vad fan gör man egentligen? Jag måste försöka ta hand om mig själv så gott jag kan, trots att det är svårt. Att åka in till stan skulle bara göra att jag mådde ännu sämre + blev stressad över pengar jag slösat på mat.
Vad jag ska göra istället för att sitta på Berns vet jag inte. Som skrivet vill jag mest av allt isolera mig. Men det är ju inte bra det heller. Om ni har några tips på roliga, stimulerande saker man kan sysselsätta sig med utan att för den sakens skull åka till liv & rörelse blir jag glad. Om inte, så vet ni i alla fall hur jag mår nu.
Aftonbladet (vilka annars…) hade häromdagen en artikel om vilka egenskaper eller fysiska attribut som tjejer i hemlighet tänder på hos killar. 2500 kvinnor har fått svara på undersökningen och Aftonbladet använder gärna detta som bevis för att tjejer i allmänhet tänder på en viss typ av killar… i smyg. Att de skäms lite lätt för vad eller vilka de attraheras av. Några av exemplen: sportfånar, killar med skäggstubb, nördar, gråtmilda typer och snubbar med glasögon.
Förutom att det är smått irriterande med sådana här ”vad män/kvinnor vill ha”-undersökningar, funderar jag över en rad andra saker. Vad ville man egentligen ha sagt med denna undersökning? Och VARFÖR skäms vissa tjejer över att säga att de vill ha en småmullig, nördig kille som gråter till känslosamma filmer och går omkring med skäggstubb? Är det av rädsla att bli dömda av samhället? Är det för att vi lärt oss att män ska vara på ett visst sätt? Eller är det för att tjejer förväntas gilla en viss typ av killar?
Jag tror i alla fall att det till stor del handlar om könsroller. Om samhällsnormen. Och sådana här undersökningar är intressanta inte för att man inser att: ”WOW TJEJER KAN GILLA KILLAR MED SKÄGGSTUBB, HELT OTROLIGT!”, utan därför att de för min del väcker en rad andra frågor till liv. Även om de är rätt löjliga och bara speglar en liten, liten grupp människors åsikter, är de intressanta att spekulera kring.
Jag personligen har aldrig skämts över att jag gillar nördiga killar eller skäggstubb. När Chris inte rakat sig på några dagar blir jag extra kåt och att han gråter till vissa känslosamma filmer är ännu en orsak för mig att älska honom. Varför skämmas över min smak? Varför skämmas över den man tycker om? Könsrollerna kan faktiskt ta sig i röven, och tyckarna likaså.
Nu tycker jag att våren får ta och komma, eller vad säger ni? Dessvärre ser det inte ut som om den tänker ta vårt kalla land i sin famn riktigt än, och därför bjuder jag på ett gäng vårbilder från förra året. Titta och njut!
Jag är Candy, en 23-årig flicka bosatt i Hässelby- välkommen till mitt palats! Här skriver jag öppet om såväl glada som dystra känslor & tankar. Om min vardag och om fina filmer, fotografier och kläder samt mina tankar & tycken kring olika samhällsfrågor eller livet i största allmänhet.
Alla bilder är tagna av mig om inget annat anges. Att låna mina bilder är okej om man länkar till mig + berättar för mig att man lånat.^^
För kontakt, maila: contrastandcompare@live.se
