Något försenad traskade jag mot bussen som skulle ta mig till psykologen. Jag hoppade av redan vid Stråket eftersom jag var övertygad om att det skulle gå snabbare att promenera än att åka hela vägen till Sundbybergs Torg. Det gjorde det också. Väl i receptionen på psyk visade det sig att jag inte var uppskriven på någon tid. Märkligt, tänkte jag. Men jag var ju helt säker på att min tid var halv fyra på tisdagar, för hade vi inte sagt så?

Jag knackade på hos min psykolog bara för att få reda på att nej, någon tid hade jag inte hos henne idag. Vi hade inte kommit överens om någon ny tid, sade hon, och jag hade inte kommit förra gången och hon hade försökt ringa mig utan svar och lämnat ett meddelande. Jag fick emellertid aldrig något meddelande. Förstod inte riktigt vad hon menade med att vi inte kommit överens om en ny tid då hon fem veckor tidigare sagt att den nya tiden skulle vara på tisdagar halv fyra.

Vi samtalade i alla fall i cirka fem minuter. Hon sade att jag måste gå till gruppen nu på torsdag och komma och träffa henne på måndag, ty annars får jag icke gå kvar. På måndag skall vi dessutom prata om hur vi ska göra. Hon tyckte att vi måste komma på någon lösning för att jag inte kan vara borta från terapin så här mycket och det håller jag förvisso med om. Frågan är bara vad lösningen skulle vara då jag verkligen inte får till det här med min dygnsrytm och det är det som gör att jag inte kommer dit.

Min psykolog tyckte att om vi inte kommer fram till en lösning ska jag inte fortsätta i terapin. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag har velat ha DBT väldigt länge och nu har jag äntligen fått det. Jag skulle verkligen vilja ge det en chans till och det är tråkigt om mina sömnproblem ska göra att jag inte kan gå kvar. Samtidigt har jag börjat fundera över om DBT verkligen är rätt behandling. Alla säger att det är den bästa när man har borderline, men jag är ändå en individ och inte bara en diagnos och jag har ju mina åsikter om behandlingsformen. Den känns alldeles för fokuserad vid en mall och många av mina problem glöms därigenom bort.

Men om jag inte går i DBT, vad kan då hjälpa mig? Det sade jag också till min psykolog. Att jag måste ju få någon hjälp, om jag inte ska gå kvar i DBT:n måste jag få någon annan typ av behandling för jag kan inte gå omkring obehandlad- i synnerhet inte om jag ska vara sjukskriven ett år framöver. Jag vill ju kunna komma tillbaka i arbete om ett år, inte förvärras under tiden för sjukskrivningen och vara tvungen att bli sjukskriven på nytt igen. Är bara så osäker på om de kan erbjuda mig något alls. Min psykolog sade en gång att det inte finns någon hjälp mot OCD (bullshit) och min ätstörningsproblematik tas inte på allvar. Jag är dessutom van vid att ignoreras av vården och gå omkring utan hjälp. Jag är rädd för att det ska bli så igen om vi avslutar DBT:n.

Ja, vad gör man, egentligen?