Ända sedan jag vaknade alldeles för sent denna dag har humöret inte varit det bästa. Det började med en gigantisk och mycket tung pratbubbla över mitt huvud som med fetstil och stora bokstäver annonserade: JAG VILL INTE. För somliga dagar vill jag bara inte, och de dagarna har blivit allt fler den senaste tiden. Jag kan inte säga hur lång tid, men ett antal av de senaste månaderna.

2008 var på många sätt ett fantastiskt år, men på minst lika många sätt ett katastrofalt år. På nyårsaftonen kommer jag ihåg hur jag och älskade Chris skålade och sade att det här året, det 2009 vi har nu, det skulle bli bra. I huvudet var jag helt övertygad om att så skulle ske. Men när halva 2009 snart gått vet jag inte vad jag ska säga om det. Det har inte varit lika kaotiskt som 2008, men det har ändå varit jävligt tungt.

Så idag sitter jag här och känner den där tyngden. Den lägger sig över hela min kropp och i några ögonblick tror jag att jag snart inte kan andas längre. Jag ger ju dock inte upp i första taget, nej trodde ni det misstog ni er lika fatalt som USA:s medborgare gjorde när de röstade George W. Bush till president. Jag ger inte upp i första taget! Jag ger upp i andra taget! Det var vad jag gjorde även idag.

Jag bestämde mig att traska den korta sträckan till Ica för att inhandla någonting gott att äta ikväll. Efter handlingen tänkte jag ta en promenad, men nu skall vi icke gå händelserna i förväg! Nej, ty före promenaden skulle jag ju handla, och det blev inte bara lite kvällsgott… neeeej, jag är ju den jag är, jag har de problem jag har, så det blev HETSÄTNINGSKÄK! Två paket glass, två påsar snacks, godis, popcorn, läsk och en påse naturgodis. Tänkte toppa det hela med en trisslott, men trisslotterna var slut och det fick mig att vilja gråta och sparka på kassan, men jag bara log och svarade artigt att det är okej med mig.

”I made a mistake, failure without recognition.”

Ute ur affären tänkte jag ta den där promenaden. Jag hade tagit med mig kameran för fotografering gör mig alltid på lite bättre humör, men mitt batteri var slut upptäckte jag och då blev jag så ledsen och slutligen även arg att jag struntade både i promenad och att gunga och gick upp till lägenheten och satte mig här vid datorn och började min hetsätning med tårar som bränner bakom ögonlocken.

Jag vet att det där med kameran och trisslotten är i-landsproblem, men en dag som den här blir de till enorma problem för mig. Det enda jag kan tänka på nu är detsruktiva saker, men det vore ett misslyckande lika stort som att jag sitter här och hetsätet trots det feta faktum jag går mot och trots minst tjugo finnar i min panna. Ja, jag har massor av finnar på grund av hetsätningen jag pysslar med så gott som dagligen numera, men herre gud, jag får ju SKYLLA MIG SJÄLV! DET ÄR JU ENKELT ATT SLUTA ÄTA JUH!!!!!11

Fuck you, om du tycker det, Fuck you big time, för du har nog aldrig haft en ätstörning så du kan inte uttala dig om huruvida det är svårt eller icke. Det är inte som för dig, serröh. Det är så som det är för en ätstörd människa. Och finnarna i min panna, de vill jag skinpicka bort, och kameran vill jag kasta på golvet och hoppa på, och allt jag tar i blir till bajs, och jag vill skrika högt, och jag känner mig värdelös som sov så länge att jag missade att umgås med Jenny, och jag vill bara sitta här och fortsätta vara EMO för det är man när man som jag lyssnar på deppig musik och känner att döden vore en enkel utväg som man dock inte vågar ta, men livet är ju så svårt att leva. Oh ja, klart att man är ett äckligt litet emo då!!!!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om candy, eye-candy, eyecandy, känslor

Dagens cred går utan tvekan till personer som vågar vara ärliga med att de faktiskt inte förstår sig på någonting inom psykisk ohälsa. Att de inte kan föreställa sig hur det är och att de har svårt att förstå det. Människor som inte försöker låtsas som om de vet hur det är, eller beter sig illa åt bara för att de inte förstår. Människor som frågar istället för att döma, och som sedan bildar sig sin uppfattning och ger ett svar utefter det som de får veta. Sådana människor behövs fler av, för tyvärr är många människor väldigt snabba att döma när det gäller psykisk ohälsa. Det finns också vissa människor som påstår att de vet preciiiiiiis hur det är, men det tror jag inte att någon gör. Ingen kan känna exakt vad jag känner. Däremot kan de, om de delar liknande erfarenheter, sätta sig in i hur det KAN kännas för mig. De kan föreställa sig hur jag har det.

Idag kommenterade en sådan person min blogg. Som inte dömde bara för att hon inte förstår och som faktiskt ställde nyfikna frågor istället för att bara konstatera att jag måste vara helt jävla vrickad. Tack, tack, tusen tack!

Läs även andra bloggares åsikter om candy, empati, eye-candy, eyecandy, psykisk ohälsa

En konstig dag med ett konstigt ljus, sjunger Lars Winnerbäck. Och ungefär så har dagen känts. På sistone har jag haft extremt mycket livsångest, dödsångest, overklighetskänslor, rädsla för att se mig själv i spegeln och meningslöshetskänslor. Tvång jag hade när jag var liten har också börjat komma tillbaka och det äcklar mig, för allt som påminner om min barndom så där smärtsamt är för mycket att handskas med. Men det här är ju min verklighet och jag vet att jag måste acceptera den för jag har alltid haft lätt att känna på det här sättet. Ibland blir jag bara så uppgiven. Ska det alltid vara så här?

Förmodligen. Som sagt: det här är min verklighet. Och min verklighet ter sig ofta väldigt overklig. Inte blir det ju bättre av att vakna framåt fem på eftermiddagen heller; det stärker bara känslorna av overklighet och meningslöshet. Efter att ha deppat och känt mig konstig ett tag kollade jag och pojkvännen på Forrest Gump, en film jag tycker väldigt mycket om. Det gjorde mig på lite bättre humör.

Fast efter filmen fick jag tvång och blev alldeles manisk. Jag diskade frenetiskt och efter att jag diskat klart kände jag mig smutsig, äcklig och svettig. Det bar av in i duschen och jag måste ha duschat mer än en halvtimme, och då ska ni veta att jag inte ens tvättade håret. Jag tvättade kroppen och rakade mig. Det tog alltså en halvtimme. Fast det kan vara värre, speciellt om jag får för mig att tvätta håret också, så jag ska inte klaga.

Sen var jag bara tvungen att skrubba bort all smuts under naglarna, plocka ögonbrynen och diverse annat kroppsligt och ytligt. Det kändes som att det inte kunde vänta till imorgon för jag fick panik bara av tanken på att vara ”oren”. Sen fick jag städmani och nu sitter jag här aningen slut i kroppen. Det värker. Men värken i själen försvann ju. För en stund i alla fall…

Och ute regnar det och är sol om vartannat. Det åskade en stund mot kvällen och himlen och ljuset var väldigt märkligt för några timmar sedan. Jag vill ha sol. Strålande sol och tjugofemgradig skuggvärme.

[Bild från symptomsofocd.net]

Läs även andra bloggares åsikter om candy, eye-candy, eyecandy, mani, ocd, overklighetskänslor, psykisk ohälsa, tvång, ångest